Nobeldagen 1954 - idag
Denna sida
På denna sida tänker jag försöka sammanfatta min historia. Jag kommer att skriva något om min barndom, min skolgång, intressen, mitt tidiga engagemang i samhällsfrågor och i politik. Självfallet kommer jag att också kommentera hur min pappas bortgång förändrade mitt liv. Jag var då bara 18 år. Sedan kommer ungdomsåren på universitet och i Moderata Ungdomsförbundet. Några ord blir det säkert om tiden som Sveriges yngste kommunalråd - som jag tror att det var Expressen som utnämnde mig till det, och mitt politiska arbete i Huddinge.  Mitt liv i radhuset i Sörskogen med Berith och våra två söner Anders och Johan. Engagemanget i barnens idrottande och tiden som lagledare i fotboll. Tiden i stadshuset som borgarrådssekreterare och på finansavdelningen. Här finns flera spännande händelser som när Stockholmspartiet bytte sida och började samarbete med borgerligheten varvid socialdemokraterna tvingades att lämna ifrån sig makten 1986. Mindre kul var arbetet att återställa förtroendet för staden efter optionsskandalen som inträffade i samband med maktförändringen i stadshuset 1986. (Händelserna hade inget med varandra att göra)

Jag kommer också att skriva något - inte allt - om varför jag 1988 valde att kliva av det aktiva arbetet för moderaterna i Huddinge.

Jag kommer naturligtvis också att kommentera tiden som socialchef i Spånga-Tensta, där blev det dramatiskt både när jag började och slutade. Det var kanske den allra roligaste yrkesperioden hittills i mitt liv. Tyvärr blev det bara 1,5 år eftersom Stockholm stad hade som princip att ingen lokal socialchef skulle få bli stadsdelsdirektör i sitt tidigare distrikt när stadsdelsnämnderna infördes 1996. Efter tiden i Spånga - Tensta kom drygt fyra år som stadsdelsdirektör på Norrmalm och sedan drygt åtta år som kommundirektör i Huddinge. En förmån att få jobba i sin egen hemkommun - det var inte svårt att bli engagerad. Trots detta valde jag att 2008 sluta och ta uppdraget att arbeta med Söderorts utveckling.

Friidrotten kom också att ta plats i mitt liv genom både mina egna barn och min äldste bror Eriks barn. Jag var i sju år ordförande i Huddinge AIS Friidrott. Jag kommer nog ha svårt att låta bli att skriva något om mina söners fina idrottsresultatet och allt roligt man fått uppleva på läktarplats. På senare år har det mest blivit innebandy.


Flytten från Sörskogen till villan i Stuvsta, skilsmässan, singellivet på Rådsvägen och senare min tillbakaflytten till villan. Mitt nya härliga liv med Eva och hennes familj. Förändringarna när barnen blir vuxna och livet som farfar.

Mina tankar inför framtiden redovisar jag på en annan sida.

Fyra generationer och olika epoker i mitt liv. Äldste sonen Anders. Mamma Inga som under ett drygt halvår hann uppleva sitt barnbarnsbarn Ludvig och så jag
10 december 1954
Knappt 2,5 kg tung föddes jag kl. 02.10 på morgonen på Södertälje BB. 10 minuter senare föddes bror Karl. Han vägde något mer. Det vara bara några veckor dessförinnan som mina föräldrar hade fått veta att vi var två. Läkaren tyckte att min mamma "skött sig som en hel karl" vid förlossningen. Hon replikerade snabbt och påpekade att föda barn knappast var det som män var bäst på. Mina föräldrar hade nyligen flyttat ifrån Sundsvall till en villa i Stuvsta, som vi sedan kom att bo i fram till 1974. I familjen fanns redan storebror Erik 3,5 år.

Jag har haft en bra och trygg barndom. Inget liv i överflöd men ändå ekonomiskt tryggt. Det dröjde innan vi skaffade TV och första bilen i familjen kom först när jag i småskolan. Min mamma som var nästan 42 år när jag föddes var hemma med oss under hela vår uppväxttid. Pappa som var betydligt yngre jobbade ofta ganska mycket. Ändå upplevde att mina föräldrar hade ett ganska jämställt förhållande. Det fanns mycket av respekt dem emellan och pappa deltog aktiv i hushållsysslorna. På senare år har jag sätt många familjer där könsåtskillnaderna varit betydligt mer markerade.

Den 10 april 1955 döptes vi i bostaden på Solfagravägen 2.  
Karl (th) och jag tillsammans med Mamma, Erik och pappa vid dopet.
50-talet

Jag minns naturligtvis inte så mycket ifrån 50-talet. Så det mesta har jag nog fått berättat av andra. Mina föräldrar påstod att vi tvillingbröder var ganska vilda. Mamma hade en väninna som sades ha ringt varje dag och frågat vad vi hade ställt till med. Detta för hon skulle få något roligt att berätta på jobbet.
Huddinge var på denna tid landsort. Vår villa finns kvar, men runt den finns idag många flerfamiljshus hus. Då fanns det lantbruk och ängar. Vi lekte med de närmaste grannbarnen, men det var först när vi började skolan vi fick kontakt med många andra barn. Storebror Erik tog dock hem en del skolkamrater och vi träffade ofta våra kusiner både i från Trollhättan (Fridéhns) och Mölnbo (Esséns).

Olle, Erik o Karl
Stallarholmen
När man tänker på sin barndom tänker man ofta på sommarloven. De kändes ofta väldigt långa. Många somrar minns jag dessutom som ganska regniga. Men som barn var det knappast något hinder för att göra grejer. Från sommaren 1962 hyrde mina föräldrar ett 1700-tals torp utanför Stallarholmen på gården Stora Eneby. Torpet hette Nedre Ulfsberga. Som barn besökte vi ofta bondgården. Vi tyckte att det var spännande att följa arbetet och ibland fick vi följa med på vagnen efter traktorn. Min bror Karl var mer intresserad av detta än jag. Han hade till och med en dröm om att bli jordbrukare. Jag tror att det var hans allergier som hindrade honom att välja denna bana. Vi besökte ofta Mariefred eller Strängnäs och gjorde ofta långa cykelutflykter. Så många kompisar hade vi inte i Stallarholmen, men våra föräldrar var alltid generösa med att låta oss ta med kamrater till Stallarholmen. Sedan hade vi bröder ju varandra. Vi träffade också barnen till några av våra föräldrars vänner som också hyrde sommarställen i Stallarholmen. Under några år hyrde även pappas tvillingsyster med familj ett ställe inte alltför långt ifrån oss varvid vi umgicks mycket med våra kusiner.

Bad tillhörde somrarna. Min mamma ville alltid bada och jag var inte sen att följa henne. Jag var aldrig särskilt bra i idrott, men att simma gillade jag. Jag var väldigt stolt när jag 1962 fick pris som bästa elev i simskolan. Så många andra idrottsprestationer kan jag dock inte skryta med. De få jag har kommer jag därför säkert att skryta om.
Badringen tyder på att bilden är tagen före 1962.
Skidor - ett annat intresse
Särskilt bra var jag inte idrott, men jag var alltid väldigt sportintresserad. Under slutet av 60-talet kunde jag alla svenska rekord i friidrott och jag gick gärna och tittade på ishockey. Mest blev det Huddinge hockey. Mitt bollsinne är inte särskilt mycket att skryta med. Det gick bättre i racketsporter än i t ex fotboll. Om simning var intresset om sommaren var skidåkningen det stora intresset på vintern. På 60-talet var vintrarna ofta snörika så det gick bra att åka skidor i områdena kring Huddinge. Många var besöken vid Holken i Balingsnäs. Flera gånger var jag med i tävlingar i skogen kring Holken. Vid ett tillfälle fick jag förtroendet att åka sista sträckan i det segrande stafett laget: Tror det eller ej men jag lyckades faktiskt föra upp laget ifrån andra till första plats. Det var andra idrottsskrytet. Det finns nog bara ytterligare ett att nämna i den vägen.
På sommarstugan i Stallarholmen åkte vi också skidor under vintrarna.
Mamma Inga, Karl, jag o Erik i skidspåren
Ansgar

Fritiden under skoltiden ägnade vi åt olika saker. Umgänge med klasskamrater. Många av oss klasskamrater i årskurs 1-8 träffas fortfarande. Senast i våren 2009 hade vi en jubileumsfest - 40 år sedan vi gick ut skolan.
Broder Karl och jag var också under några år - förmodligen under mellanstadietiden - medlemmar i Kyrkans scoutrörelse Ansgar. Vi levde scoutliv men vi var också medverkande i olika former av välgörenhet. Vid något tillfälle var vi också på läger. På natten minns jag att några av ledarna skrämde oss genom att låtsas vara tjuvar. Genom Ansgar deltog vi också i lite olika idrottsliv. Här kom min sista idrottsutmärkelse. Jag lyckades vinna lokal uttagningstävling i höjdhopp. Konkurrensen var inte så våldsam, men jag var stolt. Min tvillingbror var mycket bättre och alla trodde att det var han som hade vunnit. Jag tror faktiskt att diplomet skrevs i hans namn först. I distriktsfinalen lyckades jag faktiskt få en silvermedalj. Karls talang var betydligt större än min, men jag var nog den som ville mest i idrott. Min vilja och hans talang, det hade kunnat bli något.

Popmusik intresserade jag mig för tidigt. jag kommer ihåg att jag tidigt satt i Eriks rum på tisdagskvällarna och lyssnade på Kvällstoppen, trots att jag skulle ha gått och lagt mig. Jag tror att mina föräldrar såg genom fingrarna på detta. Idolerna var i första hand Rolling Stones men också Animals och Seekers. Senare blev det Elton John. I dag erkänner jag naturligtvis Beatles storhet. Men i mitten av 60-talet skulle man hålla på ett band och då blev det Rolling Stones.

Bilden visar oss som Ansgarssoldater

Den runde t v är jag, den andre är min tvillingbror
Grundskolan
Jag gick i grundskola i de närmast bostaden liggande kommunala skolorna i Huddinge. Jag var under hela den här perioden klasskamrat med min bror Karl. Vi gick i Hörningsnässkolan 1-3, Tomtbergaskolan 4-6 och på Kvarnbergsskolan 7-9. Jag tillhör dem som i de flesta avseenden minns skolan positivt. Visst finns negativa minnen, men de är få och tenderar ofta att suddas ut. Om jag var livlig innan skoltiden så tror jag att de flesta uppfattade mig som ganska ordentlig och skötsamhet. Jag t o m lite präktig. Det senare har lyckligtvis gått över genom åren. Min tvillingbror var nog lite busigare, ofta på ett väldigt roligt sätt, dock aldrig på ett sätt som till skada för andra. Han uppfattades nog som mer lättsam.

Jag hade ganska varierande resultat i skolan. Mitt bästa ämne var matematik. Om jag inte var bäst på provräkningarna blev jag väldigt besviken. Också de s.k. samhällsorienterandeämnen intresserade mig mycket. Sämre var jag i övningsämnen. Teckning, slöjd och musik var nog inte riktigt min grej. Inte heller gymnastik, trots mitt intresse för idrott. Konditionsidrotter var jag bättre på en t ex redskapsgymnastik. Jag bröt en gång armen när jag föll ifrån en plint, vilket säkert bidrog till att jag inte hade någon framgång i detta.

Broder Karl var bättre än jag i övningsämnena. Kanske inte i teckning. Han var också duktig i historia och geografi. Kalle uppfattades nog mer som de praktiske av oss och jag som den teoretiske. En sanning som nog kan ifrågasättas. Karl är väldigt beläst och är mycket allmänbildad. Antalet praktiska uppgifter som jag klarat är dock begränsade.

Vi hade många bra klasskamrater. De kom både ifrån hyreshusen kring Huddinge centrum och ifrån villaområdena i Stuvsta. Tyvärr har det gått illa för några av dem p g a missbruk mm. Någon har dock repat sig riktigt bra i rån detta. Men de flesta verkar idag leva bra liv. Nästa klassträff blir våren 2014.

Bara något år efter att vi börjat skolan genomfördes grundskolereformen. Det innebar bl. a. att vi fick relativa betyg 1 - 5. Ofta tolkades detta som att den relativa skalen också skulle gälla den enskilda klassen, vilket var fel. Jag minns en gång att jag av en lärare fick beskedet att jag egentligen borde ha en femma i samhällskunskap men femmorna räckte inte till. I stället fick jag den i geografi.
Samhällsengagemang o politik
Tidigt började intressera mig för samhällsfrågor. Faktiskt långt innan jag, ej fyllda 14 år, gick med i Konservativ Skolungdom. Jag minns att jag ställde många frågor kring u-länder, försvar och fångvård. Mina föräldrar svarade och tog mina tankar på allvar. Delvis har jag naturligtvis fått intresset via modersmjölken.

Jag tog starkt intryck av situationen i Biafra under 60-talet och den fruktansvärda svält människor fick uppleva. C-G von Rosens bok om hans hjälpsändningar via flyg till Biafra gjorde intryck på mig. Jag tyckte då och tycker fortfarande att det är viktigt att stödja hjälpinsatser till lidande civilbefolkning.

Jag tvekade länge om jag ville bära vapen. Att behöva döda kändes fruktansvärt. Pappa, som var reservofficer, hade stor förståelse för mina tankar. Kanske bidrog hans förståelse i kombination med mitt senare mer samlade politiska engagemang att jag valde att göra militärtjänst utan att vägra vapen

Jag funderade också mycket på kriminalvård. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var då ordförande i Röda Korset och engagerad i att ge stöd till fångar på våra fängelser. Jag gillade det och undrade ofta om fängelser hjälper någon egentligen. Visst insåg jag då att det i vissa fall var det enda rimliga, men jag gillade varken då eller senare de som såsom enda metod förespråkar hårdare och längre straff. Däremot tror jag på snabbare reaktioner och att samhället måste skydda sig från de som är direkt farliga.  

Dödsstraff, som då diskuterades också Sverige, tyckte jag var något alldeles fasansfullt.

Så småningom kom mina tankar att bli mer samlade och mer politiska. Det var 1968 som jag tog partipolitiks ställning. Det var i en tid av stark vänstervind men då det också i stora grupper rådde opposition bland unga emot den socialdemokratiska folkhemstanken. Så här efteråt undrar jag om det inte i bland var så att kritiken ifrån vänster och högergrupper riktade sig mot samma sak.

Det som fick mig att ställning för moderaterna var att jag ville sätt individens rätt framför kollektivets makt. Jag såg alltför mycket av likriktning. Frågor som engagerade mig var ett fritt näringsliv (på 60-talet föreslog SSU socialisering av mark och banker), politisk frihet och förbud mot kollektivanslutning till politiska partier. Att många LO-medlemmar tvingades betala medlemsavgift tyckte jag var att omyndigförklara människor. Jag ville också att vi skulle få en friare Radio och TV med konkurrerande kanaler till Sveriges Radio TV. Jag vet att jag också reagerade mot den socialdemokratiska familjepolitiken som redan då fått inriktningen att alla barn skulle gå på offentligt drivna daghem.

1968 var en tid då många var politiskt engagerade. Jag hade många skolkamrater som var aktiva i olika partier. Visst påverkades mitt umgänge av mitt politiska ställningstagande, men jag hade många vänner inom t ex SSU.

Det var på ett möte i Kvarnbergsskolan i valrörelsen 1968 som jag gick med i dåvarande Konservativ Skolungdom (nuvarande Moderat Skolungdom). Sedermera utbildningsministern och landshövdingen mm Per Unckel var ute och informerade och hans presentation övertalade mig. Det dröjde inte länge förrän jag var mycket engagerad och ett år senare vara jag ordförande i den lokala moderata skolungdomsföreningen. I årskurs åtta hann jag också med att sitta med i elevstyrelsen och jobbade bl. a. med Röda fjäderinsamlingen.  
På Kvarnbergsskola gick jag i fem år, hela högstadiet och de två första gymnasieåren
Gymnasietiden
Det var naturligt för mig att välja samhällsvetenskaplig linje när jag började gymnasiet. Linjen hade social inriktning. Ämnen som socialkunskap, psykologi och filosofi var nya för mig och de tyckte jag var kul. En gymnasieskola var under uppförande i Huddinge. Det sista året på gymnasiet fick jag därför gå i det nya Huddingegymnasiet. Jag hade bra klasskamrater. Vi var nog bara sex eller sju grabbar och drygt 20 tjejer. Jag träffar ibland några av dem men några klassmöten har det inte blivit.
Jag var mycket politiskt aktiv under gymnasietiden. Ordförande för Moderat Ungdom i Huddinge och uppdrag för Moderat Skolungdom i Sthlm´s län och i styrelsen för Moderat Ungdom i Stockholms län. Då lärde jag bl. a. känna Lena Liljeroth och Mikael Odenberg som senare hamnade i Sveriges regering. Under det sista året på gymnasiet ingick jag också i MSU´s rikskommitté, vilket innebar mycket resande i hela Sverige. Vid sidan av det politiska engagemanget ägnade jag mig också åt elevrådsarbete och i olika grupper som ville förändra betygssystemet. I årskurs två var jag ordförande i elevrådet. Tyvärr gick detta nog delvis ut över mitt skolarbete och framförallt mitt franska betyg.

De allra första åren av 70-talet jobbade moderaterna i viss motvind. Efter valet 1968 hade partiet bytt namn ifrån Högerpartiet till Moderat Samlingspartiet. Partiet hade orättvist kopplats ihop med extrema högerrörelser i andra länder. Trots detta noterades i valet 1970 ett bottentrekord. Partiet valde att efter valet 1970 byta partiledare. Yngve Holmberg ersattes av Gösta Bohman. Min uppfattning att valet av Gösta Bohman delvis var att ta ett steg åt höger. Efter några år lyckades Bohman dock vända opinionssiffrorna uppåt för moderaterna. Vänstervågen började lägga sig och moderaternas engagemang i frihetsdebatten blev alltmer framgångsrik. Bohman lyckades med att skapa en idédebatt som attraherade många nya väljare.  

Våren 1973 avslutades med att jag gick ut gymnasiet. Eftersom jag ryckte in militärtjänstgöring innan examensdagen hade jag en egen studentfest före mina klasskamrater. Visst var det lite trist att vara i Boden när klasskamraterna sprang ut, men jag kunde glädja mig åt att ha många klasskompisar på min egen något för tidiga studentfest
Huddingegymnasiet tog emot sina första elever hösten 1972, jag var en av dem
En plötslig förändring

Livet låg framför mig - våren 1973. Jag hade gått ut gymnasiet och skulle göra min militärtjänst. Att åka till Boden vara väldigt annorlunda för mig. Jag var väl inte särskilt entusiastisk och det tog lite tid innan jag vande mig, men det kändes ändå spännande. Jag var uttagen till telegrafist. Det visades sig dock inte fungera. I testerna hade jag hunnit räkna pipen. Men metoden för att kunna telegrafera ligger snarare i musikalitet och det var inte min grej. Så småningom blev jag istället telefonist. Jag fick förtroenden på kompaniet av både kompisar och befäl och jag valdes till kompaniassistent. Jag började också springa en hel del och blev ganska snabbt en av de bästa i långlöpning. Det var bra att ha den konditionen när vi i slutet av sommaren var ute på en veckolång fjällvandring i Kvikkjokksfjällen. Vi fick långhelg och flygresas betald en gång i månaden. I övrigt tillbringade jag även helgerna i Boden.

Det var en långhelg i augusti det hände: Trots allt var det bra att jag var hemma. Min pappa avled hastigt och oväntat. Jag minns fortfarande många detaljer från den dagen. Samtalen med släkt och vänner. Vad jag såg på TV när vi fick beskedet. Vad vi åt till middag mm. Livet ändrades snabbt. Även om jag redan tidigare var ganska "vuxen" i mitt sätt kändes det som jag under några timmar gick ifrån livet som barn i familjen till att ta ett stort vuxenansvar.

Både min pappa och mamma var starka personer Mamma var ofta ett stöd i vardagliga frågor och i spännande tankeutbyte. Pappa fanns bakom och var alltid ett stort stöd i de viktiga frågorna. De var bägge väldigt initiativrika och hade stark drivkraft.. De var bägge väldigt sammanhållande i sitt sätt.  Plötsligt kändes det som om att allt detta rasade.

Pappas bortgång blev ett hårt slag för mamma. Hon kom att sörja pappa de resterande dryga 35 åren av sitt liv. Den första tiden efter dödsfallet var mycket mörk för henne och jag var tidvis orolig om hon skulle klara av att fortsätta att leva. De tog lång tid innan kraften hos henne kom tillbaka.

Det var viktigt för mig och säkert också för mina bröder att vara mamma till stöd. Det gjorde att jag delvis i tid försköt mitt eget sorgearbete och till det återkommer jag (se 1989).  Erik gjorde också han sin militärtjänst, fast i Västerås. Han hade nyligen flyttat hemifrån. Kalle bodde hemma och arbetade på Ernst Nilsons bilverkstad i Farsta. Det kändes naturligt för mig att begära förflyttning ifrån Boden till en plats i Stockholm. Beslutet att få förflyttning gick fort, Jag reste upp till Boden någon dag efter att pappa avlidit och efter lite samtal var beslutet klart. Vi fick både i denna process men också i övrigt mycket stöd av en präst i Huddinge församling.  

Jag har ofta funderat på vad som skulle ha hänt med mig om pappa hade fått fortsätta att leva. Hade jag bott kvar längre i det gemensamma hemmet?  Hade jag fullföljt mina juridiska studier? Hade pappas uppdrag i kommunpolitiken I Huddinge gjort att han efter valsegern 1973 fått tyngre uppdrag i Huddinge och jag kanske satsat mer på rikspolitiken eller på en juridisk karriär? Några svar finns ej, men att livet hade blivit annorlunda är säkert 

Villan på Solfagaravägen som vi lämnade efter nära 20 år 1974.
Valrörelse och sorgearbete

Förflyttningen till Kungsängen innebar också att jag fick två månaders paus i min militärtjänstgöring. Fördelen var naturligtvis att jag kunde vara hemma och vara till stöd i den situation familjen var i. Jag fick också tid att engagera mig i valrörelsen. Det var nog bra att jag fick lite annat att tänka på. Valet blev en stor framgång för borgerligheten och den negativa trenden för moderaterna hade förbytts i en uppgång. I Huddinge fick första gången i modern tid en borgerlig majoritet. Vid det tillfället var centern det dominerande partiet. I riksdagen uppstod ett jämviktsläge 175-175 och vi fick den s. k. lotteririksdagen. Socialdemokraterna satt dock kvar i regeringen. Sedan ändrades lagen och antalet riksdagsmän är nu 349.

Så småningom var det dags för mig att åter bli soldat. Denna gång på I 1 i Kungsängen. Det var väldigt annorlunda än Boden. Fördelen var att jag kunde åka hem på kvällar och helgerna men det fanns också många nackdelar. Kamratskapet var inte lika gott och framför allt var sammanhållningen sämre. Den lilla positiva känsla jag hade haft för militärlivet hade helt försvunnit och jag kan inte påstå att jag tyckte att det var särskilt kul. Jag var nog inte heller arméns bästa soldat. En spännande upplevelse var dock att få gå högvakt. Det gjorde jag vid flera tillfällen. Bland annat på julhelgen. Lyckligtvis inte på julafton. Men det var inget kul att lämna släkt och familj i Trollhättan juldagen 1973 för att åka tillbaks för tjänstgöring. Jag var dock inte ensam. Också Erik var kallad att tjänstgöra under helgen, dock inte som kungens vakt. Jag minns att Erik och jag hade fler djupa och ganska allvarliga samtal på tåget till Stockholm.

Efter bouppteckning mm började vi diskutera om vi skulle ha kvar villan. Erik hade flyttat hemifrån och så småningom skulle säkert Kalle och jag också flytta. Vid denna tid gick det få tag på lägenheter relativt enkelt och biligt. Ganska snabbt togs beslutet att lämna villan och jag tror att den såldes redan 1974. Mamma ville inte heller fortsätta ha kvar sommarstället i Stallarholmen. Jag tror aldrig att hon reste dit igen. Vi bröder var där några gånger. I bland tror jag att vi hade för bråttom och flydde. Mamma köpte en lägenhet I Flemingsberg och jag köpte en lägenhet på Vikingavägen i Huddinge. Kalle bodde kvar ett tag hos mamma. Han gjorde lumpen ett år efter mig och skaffade inte egen bostad förrän det militär a var avklarat.

Det måste naturligtvis varit svårt för mamma att under bara några år både förlora pappa och samtidigt få se alla söner flytta hemifrån. I bland har jag funderat på om vi inte hade onödigt bråttom. Samtidigt var det rätt att frigöra sig och skapa ett eget liv. Jag vet att jag i bland funderade på en bekant till mamma som alltför hårt bundit sin son till sig. Jag kunde ibland känna rädsla för att hamna i en liknande situation. Ansvaret att vara till stöd för mamma har jag alltid känt. Jag vet också att det var min pappas vilja. Naturligtvis har jag säkert vid något eller några tillfällen brustit i detta, men i stort sätt har jag klarat av att finnas till ganska bra.

Här till Vikingavägen flyttade jag 1974.
Ett barn

Efter en ganska lång vår var det dags att mucka ifrån det militära. Lumpen hade delvis hindrat mig att vara politisk aktiv i den omfattning jag hade velat. Nu skulle jag få större frihet. Min plan var nu att börja läsa juridik. Under sommaren hade jag ett sommarjobb på polisen i Stockholm. men sommarens stora händelse var att min bror Erik och hans blivande fru Helene skulle få barn. Den 31 juli föddes Joakim. Han kom till stor glädje för oss alla. Han betydde mycket för min mamma. Genom honom fick hon tillbaka en del av livsglädje och Joakim kom att betyda väldigt mycket för. Mamma blev senare också mycket fäst vid sina övriga fem barnbarn. Också jag tyckte att det var kul med Joakim. När han var liten var jag ganska ofta barnvakt åt honom.

Student- och MUF-liv
Från mitten av 70-talet präglades mitt liv av studier och engagemang i Moderat Ungdomsförbundet. Jag hann också med en hel del "nöjesliv". Det där med tjejer hade jag nog länge varit intresserad av. Men i det avseende var jag ganska blyg. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag nog missade en del som säkert skulle ha kunnat bli trevliga erfarenheter. Sommaren 1975 blev jag tillsammans med Lena. Vi hade träffats på den juridiska fakulteten, men Lena var också aktiv i MUF. Vi förlovade oss och var tillsammans i ett par år. Så småningom valde vi gemensamt att gå skilda vägar. Jag tror faktiskt aldrig att kärleken var så stark. Däremot var hon en bra kompis och vi fyllde ett behov för varandra. Lena har sedan fortsatt den på den juridiska banan. Vi gjorde dock mycket roligt tillsammans. Bl. a. var vi 1976 med som studentgäster på Nobelfesten. Efter tiden med Lena hade jag några kortare relationer innan jag hösten 1978 träffade Berith.

Min ambition var att läsa juridik, men det politiska engagemanget tog över. Jag tog en del heltidsuppdrag för MUF. Då såg jag det som ett avbrott i studierna, men det ena gav det andra. Det började som kampanjsekreterare för MUF i Sthlm´s län, sedan ombudsman för MUF i Södertälje och därefter organisationssekreterare för på MUF´s förbundsexpedition. Då arbetade jag framförallt med internutbildning och skolungdomsverksamhet. Samtidigt ägnade jag mer och mer tid åt politiskt arbete med moderaterna i Huddinge. Höstens 1976 valdes jag in i kommunfullmäktige och omedelbart därefter till ledamot av sociala centralnämnden. Jag engagerade mig mycket i det lokala arbetet för den moderata partiorganisationen. Redan 1975 var jag med och bildade en gemensam kretsorganisation för den moderata organisationen i Huddinge. Magnus Dager valdes till ordförande och jag blev vice ordförande. 1978 blev jag ordförande.

Hösten 1977 försökte jag återuppta mina juridiska studier. Denna gång blev inriktningen matematik. Det ämne jag hade varit bäst i när jag gick i skolan. Matematiken på universitetet var dock något helt annat än i skolan. Förmodligen hade det varit mer relevant för mig att läsa ekonomi. Intresset för studierna var inte större än att jag valde att börja jobba som lärarvikarie i Flemingsberg. Våren 1978 hade jag ett vikariatsförordnande som klassföreståndare för årskurs 6:a i Flemingsbergsskolan. Det var ett mycket roligt halvår. I bland önskar jag att jag hade utbildat mig till lärare.

Efter tiden som lärarvikarie hoppade jag åter på en tjänst inom Moderata Ungdomsförbundet. Jag blev chefombudsman för Moderat Ungdom i Sthlms län, vars styrelse jag tidigare hade ingått i. Det var också då jag kom att träffa Berith, som jag senare gifte mig med. Mer om det senare, först om en märklig resa till Polen 1978.
Fast i Polen
Sommaren 1978 var vi ett antal ungdomar, aktiva i Moderata Ungdomsförbundet i Stockholms län, som gjorde en studie- och planeringsresa till Polen. Vi var antingen anställda eller ledamöter av distriktsstyrelsen. Vi gjorde några försök att få kontakt med motståndsrörelsen i Polen. Det var dock inte det som gav den här resan lite extra spänning. Man ska komma ihåg att 1978 var långt innan muren föll och Polen var fortfarande styrt av Moskva, även om man i vissa avseende var mer påverkat av Västeuropa än t ex Rumänien och Östtyskland. Polen var mycket fattigt. Telefonerna var få och det var mycket svårt att därifrån komma i kontakt med Sverige. Detta var dessutom före mobiltelefonins tid.

Att komma till Polen 1978 var en upplevelse. På båten ifrån Nynäshamn till Gdansk serverades vodka i dricksglas. Det var rigorösa bestämmelser om hur mycket pengar vi fick ta in. Vi var tvingade att växla in svenska pengar till zloty. När vi kom till Polen såg vi långa köer till matvaruaffärer och kvalitén på den mat vi fick var mycket låg. Detta trots att vi var mycket privilegierade jämfört med de boende i Polen. Svartväxling var legio. Jag var naturligtvis emot svartväxling och hade från början tänkt att inte göra det. Den goda ambitionen kom snart på skam. Jag fann snart att det var det enda sättet att komma över varor till ett rimligt pris. Det allra bästa sättet var att betala direkt med dollar. Första dygnet bodde vi utanför Gdansk. Nästa dag åkte vi med inrikesflyget till Warszawa. Jag medger gärna att flyget inte kändes helt tryggt.

Vi hade trevliga dagar i Warszawa. Eftersom vi bodde på ett svenskt hotell och hade internationell valuta klarade vi oss bra. Vi kunde t o m köpa rysk kaviar genom att betala med dollar. Klart överreklamerad produkt. Sista dagen på vår resa åkte vi med det tidiga morgonflyget till Gdansk för att därifrån ta båten tillbaka. Vi var nog många som var ganska trötta eftersom vi också hunnit med att festa den del.

I kön till båten upptäckte en av mina kompisar, Georg, att hans portfölj var borta och förmodligen stulen. I portföljen låg hans pass. Det skulle komma att bli omöjligt för honom att åka tillbaks med båten. Jag erbjöd mig att stanna kvar med honom. Det hade inte varit särskilt juste att lämna honom ensam. Efter detta tog resan en helt annan karaktär.

Det var först tre eller fyra dagar senare som nästa båt skulle åka till Nynäshamn. Vi var helt inriktade på att försöka ta oss hem snabbare än så. Men först måste vi lösa passfrågan. Vi vände oss naturligtvis till polisen. Det kändes som man var 100 år tillbaka när vi besökte polisstationen. Efter mycket om och men lyckades vi göra en polisanmälan och vi blev också lovade att så småningom få papper så att vi skulle kunna ta oss ut u landet. Detta skulle dock inte kunna ske omedelbart utan vi fick räkna med att vänta till nästa dag. Dock visade det sig omöjligt att ta in på hotell eftersom Georg inte hade något pass. Plötsligt förstod vi att vi egentligen var i Polen illegalt, vårt visum hade gått ut, samtidigt som vi inte kunde ta oss ut ur landet. 

Vi bestämde oss för att ta kontakt med svenska kyrkan i Gdansk. De var mycket hjälpsamma. Vi fick både låna lite pengar och de fixade också en kontakt för övernattning. Vi fick bo hos en taxichaufför som nog hade en hel del svarta affärer för sig. Hos honom bodde flera personer som saknade rätt papper. 

Vi började planera för återfärden och förstod att våra pengar knappast skulle räcka för flyg via Warszawa till Sverige. Vi behövde dessutom åka via Frankfurt eller Köpenhamn. Vi bestämde oss för att ta kontakt med BPA för att höra om de kunde hjälpa oss att ta kontakt med Sverige. BPA hade då mycket verksamhet i Polen. Vi blev mötta av en vänlig dam som hjälpe oss med telex till min bror och svägerska som då jobbade på Sundsvallsbanken (numera Nordea). Vi fick kontakt med min svägerska Helene som undersökte möjligheterna att skicka pengar till Frankfurt, men detta visade sig var komplicerat.

Plötsligt kom det ett nytt telex från min svägerska som sa att BPA kan betala ut pengar till oss. Det vågade dock inte damen göra utan att först få det bekräftat i sin organisation. Då kom nästa meddelande, Helene hade partat med någon höjdare på BPA som gett sitt klartecken. När damen på BPA fick läsa det namnet ändrade hon snabbt attityd, ställde sig upp och betalade omedelbart ut pengar. 

Saker och ting började ordna sig. Av vår husvärd fick vi reda på att polisen hittat passet. Det visade sig att det är ett mycket allvarligt brott i Polen att bli ertappad med ett utländskt pass. Tjuven hade således tagit väskan och kastat i väg passet. Skönt. Vi var dock tvungna att stanna en natt i Gdansk. 

Nästa dag fick vi skjuts till flygplatsen av vår husvärd. Tyvärr tror vi att han blev tagen av polisen precis när vi hade lämnat honom. Förmodligen såg polisen att vi betalade honom med svenska pengar. Väl framme i Warszawa var vi tvungna att söka boende för ytterligare en natt. Planet till Stockholm via Warszawa gick först en dag senare. Vi besökte vårt tidigare hotell, men vi missade att lägga in mutor i passet, så där blev det inget rum. Istället hittade vi ett studenthotell av betydligt sämre kvalitet, som vi kunde bo på. Också där fick vi dela rum med andra gäster. Lite obehagligt kändes det, inte minst eftersom det fanns många obehagliga insekter efter väggarna. 

Tidigt nästa morgon tog vi oss till flygplatsen. Vi köpte våra biljetter. Nu visade sig att vi egentligen hade alldeles för mycket pengar. Det var inte heller bra. Jag gömde en dollar i strumporna i fall att de ville ta del av vårt bagage. 
Vi klarade dock detta och så småningom var vi tillbaka med en ny livserfarenhet i bagaget.

  

Kommunpolitik och kärlek
Hösten 1978 började arbetet som chefombudsman för Moderat Ungdom i Stockholms län. Det blev första gången som jag arbetade som chef. På kansliet fanns två biträdande ombudsmän och ett par assistenter. Det var en kul tid. Mycket tid ägnades åt att arrangera utbildningar och föreläsa vid olika kurser men också åt kampanjarbete och valrörelse. Opinionsläget hade ändrats påtagligt - moderaterna seglade i medvind. Gösta Bohman var partiledare och hans popularitet blev allt mer stärkt. På något sätt hade det blivit lite "inne" att vara moderat.

Samtidigt blev jag mer och mer aktiv i kommunalpolitiken i Huddinge. Jag satt i kommunfullmäktige och i sociala centralnämnden. Den debatt vi då förde om barnomsorg var en helt annan än den som förs idag. Som moderater jobbade vi för fler platser i familjedaghem. Vi ville också ha en något försiktigare utbyggnad så att skatterna inte skulle behöva höjas. På riksplanet drev vi frågan om vårdnadsbidrag. Privata alternativ som Pysslingen mm var inte aktuella. När vi förespråkade alternativ såsom trefamiljssystem och föräldrakooperativ betraktades vi som extrema.

Min uppfattning är också att socialtjänsten då var betydligt mer "generös" och icke kontrollerande när det gällde socialbidrag än vad som gäller idag 2009. De förhållningssätt som idag råder med krav på arbete skulle då ha uppfattats som reaktionära. Det vi moderater då fick kritik för skulle nog idag ha upplevts som ganska eftergivet.

1978 var också det året jag träffade Berith som senare skulle bli min första fru och mamma till våra två söner. hon var sedan en kort tid tillbaka anställd på MUF´s centrala kansli och vi träffades första gången på en ombudsmannakonferens i september 1978. Jag fascinerades mycket snabbt av henne. Hon var glad och positiv

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

07.06 | 17:23

Hej, intressant sida! Även jag härstämmar från Brita Michelsdotter men genom hennes första man Nicolaus Pemer. MIn mormor var brylling med Glenn Seaborg!

...
10.12 | 23:29

lÄSER MED INTRESSE OM DEN STORA SLÄKTEN ÖHMAN.
Då jag varit förlovad med Walter Öhmans dotter, Kristina, på mitten av1950talet,
vänl.kontakta mig via e+mail.

...
05.12 | 22:48

Mail till dig kommer i retur.

...
27.01 | 14:17

Hej,
Jag har varit kontakt med Chris Grufman i Kalifornien. Hon är barnbarns barnbarn till Carl Fredrik. Genom DNA-test så vet jag att jag är släkt med henne.

...
Du gillar den här sidan